torsdag 16 november 2017

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och vital. Tolv år gammal. På mitt trettonde. De har läst någonstans att en 6 år gammal katt kan jämföras med en 40-åring. Skulle inte tro det. Även om det roar människor att jämföra. Själv bryr jag mig inte. Jag lever. Är som jag är.

Varje år efter 6. Betyder 4 nya människoår. Tror mitt husfolk. Så vi är ganska jämngamla. Har de fått för sig. Sådana fantasier är nog typiska för riktigt gamla varelser. På intet sätt är jag sådan. För mig räcker det med några goda timmar på en filt eller i ett soffhörn. Där kan jag drömma fritt. Utan jämförelse. Eller räkneexempel.

tisdag 10 oktober 2017

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela lägenheten. Har jag tur, säger han, så överröstar det lastbilarna och bygget. Som ständigt morrar och dundrar utanför fönstren. Husets vind byggs om. Gud bevars. Så att studenter ska ha någonstans. Att vila sina trötta huvuden. Under tiden plågas vi. Av oljud och damm. Men allla besked om att vi uppgives. Är falska. Vi gör motstånd! Vid CD-spelaren.

Först strilade musiken över hemmet. Sedan blev det till en flod. Mäktiga vattenfall. Forsar. Vikar med nästan stillastående vatten. Mest översköljd blev jag. Av orgelmusik. Först Otto Olsson. Sedan Charles-Marie Widor. Mäktigt. Överväldigande. Fantastiskt!

Ytligt sett. Sov jag i soffan. I kattsjälens djupaste skikt genomströmmades jag. Översköljdes. Flöt på ett nådens hav av mäktiga ljuva toner.

lördag 30 september 2017

Det berättar jag inte

Att skriva har sin tid. Att sova sin. Själv väljer jag det senare. Allt som oftast. Kan förstås ha med åldern. Att göra. Inspiration finns nog. Så det räcker. Men när huvudet är fullt. Av drömmar. Blir det inte alldeles nödvändigt. Att ge dessa upplevelser vingar. De flyger ju redan. I mig.

De dagliga rutinerna följer jag. Går upp på natten Kollar lägenheten. Väntar på att någon ska vankan. Fylla på matskålen. Sover husfolket. Kloar jag först på en soffa. Det låter inte så mycket. Men kan räcka. För att väcka människorna. Går inte det. Står det en vacker gammal skänk. I hallen. När jag kloar på den låter det. Som om någon försöker bryta sig in. I lägenheten. Eftersom mina människor ogillar det. Mer än de ogillar märken på möblerna. Vaknar de alltid.

Då hörs det från sovrummet: Han vill ha mat! Går du?! Sedan kommer min människa lufsande. Han går på känn. Ibland får en tå kontakt. Med en hård möbel. Vilket han ogillar. Högeligen. Efter en del virrande. Får jag min mat. Och gubben vacklar tillbaka till sovrummet.

Om sådant vill jag inte skriva. Så ofta. Det är inte direkt någon rolig dragkamp. Kan man tycka. Eftersom jag alltid vinner. Så därför berättar jag inte det...

torsdag 31 augusti 2017

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig bara upp. Och beger mig. Till skillnad från människan som släpar på sina tillbehör. Väskor av olika slag. Alltifrån ryggsäckar, handväskor och påsar till resväskor och portföljer.

Människan ordnar också med en transportbur. Som jag sitter i. När vi reser och far. Dessutom tar människan med min låda och annat som en katt behöver. Mjuka handdukar och filtar. Att vila sin trötta lekamen på. Skålar för mat och annat.

För någon vecka sedan. Fick jag åka bil till staden. Där inhandlades en liten kattbur. Den heter nog så för att jag blir buren i den. Jag bars till experter på klor. Katt- och hundklor. Nummerlappen visade en trea. Före var två hundar. Och efter var det tio hundar till. Jag verkade vara enda katten för dagen.

Hur det gick till vet jag knappast. Men på fem minuter hade jag blivit vederbörligen klippt. Till min egen stora förvåning. Normalt blir jag superstressad. Uppjagad och nervös. När kloklippningsmojängen dyker upp. Denna gpng var jag lugn som en filbunke. De är nämligen berömda för att mest ligga still och mysa.

Tänk! De alltför långa klorna hade förpassats till historien. Skönt för mig och skönt för människorna. Nu är de lagom vassa och duger att speta en liten köttbit på. När andan faller på. Jämt, med andra ord.

onsdag 26 juli 2017

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag bistå. Bli kompanjon. Vän. Sällskap. När det är vanliga terminer. Blir det mer glappande med ytterdörren. De kommer. Och går. Lite hur som helst.

En katt gör inget sällskap, säger min människa. Jag replikerar: det gör ingen människa heller. Om de befinner sig i samma lokal. Ett sällskap hör ihop. På något sätt. Man blir liksom säll. Upplyftad. Glad. Av någon annans närvaro. Sådan är jag. Allt som oftast. Även om. Jag håller mig på min kant.

Medmänniskan påstår att jag ibland. Tankar närhet. En kort stund. Smyger jag tätt intill. Laddar upp närheten. Som jag kan bära med mig. Om jag vill. När jag vill. Men det får inte bli för mycket. Då drar jag ganska snabbt. In i något favorithörn. Bakom en kudde. På ett överkast. I en kartong. Livet är med andra ord. Ganska omväxlande. Även i semestertider...

tisdag 25 juli 2017

Hitta hem

Att vara katt. Eller inte. Är inte mycket till val. Man är det man blivit. Innekatt är en ganska passande benämning. Även om människorna här. Vurmar för frisk luft. Så det sätter på mig en sele. Vad ska jag med den till, undrar jag. Den hjälper dig. Hitta hem. Påstår människan. Oblygt.

Igår hittade jag hem. Med hjälp av selen. Men under intåget. Råkade jag få dessa fastknäppta band att hamna upp och ner. Väl inne ville människan ta loss selen. Jag var redan då ganska stressad. Av att selen satt så opassande. Rent generad. Kände jag mig. Först skulle människans livskamrat hjälpa till. Vilket inte fungerade. Då tog min människa över. Det var då det gick. Alldeles på tok.

Han liksom  tornade upp sig. Över mig. Så jag blev övermåttan nervös. Klippte till med utspärrade klor. Vassa som klingor. Av stål från Eskilstuna. Blodvite uppstod. Människan lät som en mistlur. Jag som är så känslig för oljud. Tyckte det var obehagligt.

Till slut fick jag hjälp av livskamraten. Sedan la jag mig. I eget rum. Hela dagen. Behövde lugna mig. Framåt aftonen. Började jag sno runt benen. På människan. Som genast klappade mig. Talade vänligt. Och lågmält. Så nu är vi vänner igen. Och jag vet att jag alltid hittar hem. Om det skulle behövas...

onsdag 19 juli 2017

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt så man vet vare sig ut eller in. Då önskar jag att jag vore örn. Så att gårdsplanen kunde rensas.

Kajorna far runt som ett flygande upplopp. De ockuperar kyrktorn och trädtoppar, smutsar bilar och cyklar, trädgårdsmöbler och parasoll. En sak de inte gillar är applåder. Min människa drar ihop husets innevånare och ser till att alla klappar i händerna. Då lyfter ett svart moln under öronbedövande oväsen. Sedan blir det lugnet efter stormen. Då kanske jag kan gå ut. Men bara kanske. Jag ser några vaktande kajor som håller utkik. Så snart människorna drar sig tillbaka signalerar de till flocken: klart läge. Snart är gräsmattan en landningsbana. Kajorna singlar ner från himlen. Som manna. Fast tvärt om.

När jag tröttnat på att vänta. Går jag ut i köket. Öppnar skafferiet med mina fina klor. Kryper in i dunklet. Somnar bakom vichyvatten och en alkoholfri öl.


Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...