onsdag 19 juli 2017

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt så man vet vare sig ut eller in. Då önskar jag att jag vore örn. Så att gårdsplanen kunde rensas.

Kajorna far runt som ett flygande upplopp. De ockuperar kyrktorn och trädtoppar, smutsar bilar och cyklar, trädgårdsmöbler och parasoll. En sak de inte gillar är applåder. Min människa drar ihop husets innevånare och ser till att alla klappar i händerna. Då lyfter ett svart moln under öronbedövande oväsen. Sedan blir det lugnet efter stormen. Då kanske jag kan gå ut. Men bara kanske. Jag ser några vaktande kajor som håller utkik. Så snart människorna drar sig tillbaka signalerar de till flocken: klart läge. Snart är gräsmattan en landningsbana. Kajorna singlar ner från himlen. Som manna. Fast tvärt om.

När jag tröttnat på att vänta. Går jag ut i köket. Öppnar skafferiet med mina fina klor. Kryper in i dunklet. Somnar bakom vichyvatten och en alkoholfri öl.


måndag 17 juli 2017

En vanlig helg

Lördagen började bra. För människan. Tidig frukost. Gott kaffe. Därefter gårdagens disk. Själv hade jag varit vaken. Flera gånger under natten. Därtill fått människan. Att följa med till matskålen. Klockan 01.10 och 03.20. För påfyllning. Då går jag före och människans lufsar halvvaken efter. En gåsmarsch i halvmörker. Så han var ganska trött. Människan. Den där lördagen.

På förmiddagen klättrade människan. Över ett staket. För att han var så trött. Att han inte orkade gå till grinden. Men han är ju ingen tonåring. Direkt. Närmare 70. Ganska stel. Fastnade. Skadade höften. En aning. Så han fick linka. Dagen efter var det födelsedagskalas. Hos gamle handlaren. Med smörgåstårta och glada skratt. Eftersom människan hade svårt att gå. Cyklade han till kalaset. Vad gästerna inte vet. Är vad han gjorde sedan.

Han cyklade hem. Och skulle svänga benet över cykeln. För att kliva av. Men cykelkorgen. Den cykelkorgen. Den satt i vägen. På den fastnade benet. Så människan. Och hela ekipaget. Körde omkull. Slog huvudet i backen. Gjorde han. Fick värk i knät. Hasade sig på fötter. Gick och la sig. På det hela taget. En ganska vanlig helg.


torsdag 13 juli 2017

Protestsång

Människan har sagt att när det blir kaffekalas i kapellet. Då får jag vara i skrubben. Som hade jag gått i kloster. Det fick mig att dikta ett par rader. Kanske kan människan få lite dåligt samvete. När jag kväder denna visa:

Här föreställde jag mig att
få vara husets enda värdiga katt
och välkomna gäster.

Istället sätts jag i skrubben
som vore jag den förfärliga gubben
helt galen på fester.

Men mig gör det inget
vi får väl istället träffas på tinget
då får ni semester!

måndag 3 juli 2017

Beredd på nya besök

Att ha katt är som det en gång var att ha barn på dagis, sa min människa. Ganska ofta får man känslan av att ha misslyckats totalt med sin uppfostran.

Men du har väl aldrig försökt uppfostra mig, sa jag, Sixten, the cat. Som låg och vilade. På ett litet bord. Du insåg väl redan från början att det var kört? Jag är min egen.

Där sa du ett sant ord, Sixten. Egen, det är vad du är. Udda. Eljest. Inte som andra.

Missförstå mig. Om du vill. Du vet ändå. Vad jag menar. Ingen talar om för mig. Hur jag ska bete mig. De avgör jag.

Jo men visst. Sa människan. Du är usel. På att bedöma situationer. Människor som vill dig väl. Kan du rispa. Med vassaste klon. Så det blöder.

Sticker man handen i nosen på mig. Kan vad som helst hända. Det vet du ju. Du varnar folk. För att kasta sig över mig. Som en snuttefilt. Att krama och bolla med. Sådant finner jag mig inte i! Varför varnar du annars besökare? För att närma sig mig. För fort. För angeläget. För burdust?

Men ibland får jag känslan. Att de som blir rivna. Inte förebrår dig. Du som rev. Utan mig.Som varnade. Som hade jag misslyckats. Att lära dig folkvett.

Sånt är livet. Sa jag. Och vässade klorna. Lite extra. På finaste soffan. Man måste vara beredd. När det kommer nya besök...

måndag 26 juni 2017

Husesyn bara för människor

Du Sixten, sa människan. Jag har tänkt på en sak. Vi visar ofta upp hemmet för gäser, både vänner och främlingar. Men du. Du gör aldrig det. 

Jag har också tänkt på det, sa jag. Pricken, han som bor ett par hus bort. Hos gamle handlaren. Han blev utekatt nyligen. Han smet ut och slank in framåt kvällen. Och så håller han på. Honom hade jag tänkt bjuda in. Men han är nog den ende jag kan vara kompis med. Trots det tänker jag inte visa upp huset för honom. Då tar han för sig. Av mina älsklingsplatser. Förresten. Varför går du husesyn med dem som besöker oss?

Människan såg fundersam ut. Det kan inte vara för att skryta. Här finns inget att bli mallig över. Eller att få andra att bli dräglande avundsjuka efter. Inte heller är det så elegant och stiligt. Att man smäller av. Utan alldeles vardagligt. Ordinärt. Vanligt.

Så varför gör du det? Visar runt?

För att mina föräldrar gjorde det. Och för att somliga vänner också går runt med oss. När vi besöker dem. Första gången. Det är trevligt. Känns välkomnande. Vill ni se hur vi har det, säger de. Och den frågan svarar man inte nej på. Faktiskt.

Det skulle jag kunna göra. Smyga runt själv. Undersöka. Kolla. Men, sa jag. Varför höll de på så?

Hmm. Vem vet? Sa människan eftertänksamt. Besökarna var möjligen arkitektoniskt intresserade? Gillade planlösningar? Var insnöade på inredning. Gillade att kolla andras textilier? Eller. Så gjorde man så för att visa att det inte låg någon gömd. Som utgjorde en fara. Som kunde hoppa fram och skrämmas. Eller ännu mer. Man visade nog runt för att folk skulle känna sig hemma. Och trygga. Inga dolda faror här. Det är väl därför vi handhälsar? Så att den öppna handen visar fredliga avsikter. Välvilja. Vänskap.

I detta fall. Är vi katter annorlunda. Vi djur är inte människor. För vi gör saker på vårt sätt. Ingen ska utforska vårt revir. Det ska kosta. Men vi tolererar att ni människor går runt. För ni lägger er sällan på våra favoritställen. På fönsterbrädan. Eller mitt på köksgolvet. Nära matskålen.  


torsdag 22 juni 2017

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommarhus. Som en gång i tiden var ett mindre gudligt hus. Mindre än den närbelägna kyrkan från medeltiden. Är det gamla kapellet. I alla fall.

Människan trivs i hus som haft fler uppgifter. Än att enbart vara skydd. Mot väder och vind. Utan därtill en plats för motstånd. Jag gillar sådant. Mig hanterar man inte hur som helst. Då gör jag motstånd. Säger ifrån. Markerar var gränsen går. Jag är allergisk. Mot dumt och ont!

Nu kan även kapellmästare vara allergiker. Mot min päls. Så jag funderar på hur jag ska förhålla mig. Ockupera ett rum? Hålla mig borta? Gå ut i skogen? Det brukar lösa sig. Ty i ett före detta gudligt hus finns många rum. Visserligen är de mina. Allihop. Men människan får väl låna de andra. En eftermiddag. Jag ska ändå sova middag. Man somnar dessutom lätt. När det surras och mumlas runt kaffeborden.

tisdag 20 juni 2017

Kom an, om du törs!

Dammsugare! Jag säger bara det. Dammsugare! odjur som väser och morrar. Far runt och skramlar. Ringlar sig som en orm. Trots att människan försöker hålla fast apparaten. Med en ihålig käpp av metall. Klart att man blir förskräckt.

Så snart odjuret mullrar igång. Drar jag mig undan. Mycket vaksam. Alert. Så att jag inte blir överrumplad. Eller attackerad. Blir det för besvärligt. Kryper jag ner. Under överkastet. Där hör jag bra. Känner mig ganska trygg. Och slipper se eländet.

Varje vecka. Är det likadant. Då fars det runt. I hela lägenheten. Först när dammsugaren somnar in. Kryper jag fram igen. Och säger sturskt: kom an, om du törs! Men det gör den aldrig. Den sover en hel vecka. Tills det är dags igen...

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...